~ Eva ~

I morse tog jag bussen till Kristianstad för att göra en rotfyllning. När det var klart hade jag en timme innan bussen gick till Bromölla och jag tog en sväng inom Eccos butik.

De röda stövlarna satt som en smäck. Dock har jag varit för slarvig med pengarna för att kunna köpa dem, de kostar 1800 och de pengarna behöver jag till annat. Den här månaden har jag satt undan 3000 för att betala resan och det kostade mig 1000 kronor mer än beräknat med talvorna. Fast…om jag säljer många bilder kan det tänka sig att jag har råd.

Jag provade de stövletter som finns på bilden, de var helt enkelt underbara - de också - och lagom klack, skön att gå i och med fina proportioner. Priset var 1300.

Nästa vecka, det blir nog på tisdag, ska jag dona med min klädkammare hela dagen. Jag ska plocka bort alla skor som jag inte använder. Det låter nog hemskt, men sanningen är att mina fötter har blivit en storlek större. Inte i alla skor men det finns några par som jag helt enkelt inte kan ha såvida jag inte pressar in fötterna, vilket jag inte vill. Skor ska vara sköna.

I butiken fanns även ett par svarta som jag verkligen ville ha, det var ett par svarta vardagsskor med klack, exakt just sådana jag hade tänkt mig. Tyvärr inte i min storlek. Det är en sko som är designad på ett vanligt sätt och jag ska säkert finna något liknande framöver. Expediten hade de sötaste skor jag någonsin sett, hennes fötter såg söta och sexiga ut och fy tusan vad fint det var. Otroligt nog hade hon ett par i just min storlek. Eftersom det ar vårkollektionen frågade jag om det var rea - det var det inte.

Hon visade mig ett par röda sandaletter i lack och de var nersatta. Det slutade med att jag prutade ner priset om jag köpte båda. Tillsammans gick de loss på 800 och nu är jag verkligen pank. Det är första gången jag har prutat i en butik och det gick hur bra som helst.

Det känns tokigt. Jag vet. Vem köper två par sandaletter när det egentligen var avsett att köpa svarta promenadskor. Å andra sidan hade de inte de promenadskorna jag ville ha, de kommer i oktober. Så…ja, jag blir nog glad av skorna till våren. Jag är glad i dag och jag har gjort ett bra köp.

De där svarta stövletterna…om jag tar alla de där mynten jag har sparat i olika skrin och glasflaskor kanske det är så det räcker och till och med blir över. Å andra sidan handlar det om att priortiera - jag kan bara ha ett par skor åt gången och det är roligare att spara pengarna för framtida mål. Nästa vecka ska jag försöka hitta fokus igen - fokus på det som är rätt och inte bar shoppa.

Fast jag är glad över mina röda karameller.

Om någon i detta ögonblick skulle fråga om jag är lycklig skulle jag svara ja. Utan tvekan.

I dag ringde klockan strax innan fem, jag var på jobbet vid sex och slutade strax efter lunch. Min mamma kom vid ett och hämtade mig för att köra till Sölvesborg och hämta en bild och sedan till Gualöv för att hämta bilderna som fått passparteut och en del även ram.

När vi var tillbaka i Bromölla var jag både trött och stressad. Det vara på vippen, när jag burit upp alla tavlorna, att jag struntat i träningen. Jag tänkte att jag var trött och hade all ursäkt att strunta i det hela, men jag bytte om och cyklade ner till gymet (utan mina glasögon, inte blind men väl mycket dålig syn). Nu är jag hemma igen, nyduschad och med en fika i magen.

Den oron jag kände tidigare i dag (det är helt meningslöst att oroa sig, det är energi till spillo) är försvunnen. Jag satsar för mig mycket pengar men jag går inte i konkurs av det hela om det skulle vara så att jag inte får något sålt. Självklart hoppas jag att jag får tillbaka mina satsade pengar och jag ser framför mig att jag inte bara får tillbaka dem utan även tjänar en slant.

Jag känner mig helt enkelt lycklig, trygg och har en känsla av att det blir succé igen. Förra gången kom 79 personer till vernisagen och den här gången hoppas jag på lika många.

Men lyckokänlsan - ja, den kommer från träningen. Jag är glad att jag fortsatt, jag är glad att jag planerar in träningstillfällena inför varje vecka, jag är glad över att jag lyckats hålla fast vid det jag bestämt och att jag kommit så långt att träningen gör mig lycklig.

I soffan vilar en av de bilder jag ska ställa ut. Det är i sällsynta fall jag gör mer än en kopia och jag är tydlig att tala om hur många som finns. Den här har jag gjort i fem exemplar där en ska gå till Bonita, en till en man som hjälpte mig när Bildombudsmannen bråkade, en ska lottas ut, en ska jag själv ha och en är till salu.

Fast nu ska jag cykla till ICA för att köpa tejp och lite andra grejor som kan behövas. Jag ser fram emot att hänga bilderna och ställa iordning i lokalen i morgon. Det är jag, Birgitta, Josephine och en konstnär från Bromölla. Det blir lite vin och mycket skratt. Kvällen hoppas jag bara blir lugn för jag vill fortsätta att läsa i “Munken som sålde sin ferrari”. Där hann jag läsa lite i går om att man varje dag ska tänja på sina gränser, göra sådant man inte riktigt vågar.

Det var med ett skratt som jag insåg att det är just vad jag gör i helgen, det är vad jag alltid predikat (jag brukar skriva och säga “ta ett steg ut i det som är farligt så blir det inte så farligt längre”). Det är ungefär så som jag har sagt i intervjun i Kristianstadsbladet i dag.

Någon gång i våras insåg jag det som jag vetat innerst inne under några år - jag var tvungen att slå ner på takten. Att inte avsluta något kändes fel och därför fortsatte jag det jag hade påbörjat med tankarna på den nya insikten.

Det var en klurig kurs, lite olik alla andra skrivarkurser jag gått, som jag med nöd och näpper orkade med. Jag fick flera påpekningar av en ny lärare och när slutuppgiften var inlämnade struntade jag i det hela. Jag var helt övertygad om att hon skulle underkänna mig - tidigare hade hon underkänt en uppgift för att jag inte “utnyttjat alla tecken som var tillåtna”. Det var en uppgift där max tecken var 500 och jag tyckte själv att det var bra som det var med 300.

Då var jag trött på kursen men skrev om uppgiften till exakt 500. Att som vuxen plugga och behöva underordna sig en lärares åsikter för att bli godkänd var ingen höjdare, jag hade jobbat med uppgiften och att klämma in extra ord bara för att chansen finns är inte min stil. När slutuppgiften var inlämnade struntade jag att logga på mig och kolla om jag var godkänd. Känslan var att jag skulle bli underkänd och under sensommaren var jag sliten och struntade faktiskt i om jag blev godkänd eller ej.

I höst har jag tackat nej till två kurser jag blev antagen på. I går kom ett intyg om att jag klarat kursen i våras. Det var förvånande. Jag har lite olika tankar om det hela, fast strunt i det - jag går en hösttermin till mötes utan den minsta högskolepoäng att erövra.  Istället tränar jag styrka och på måndag är det dags för första lektionen i yoga.

Jag jobbar skift och det är svårt med kurser som går av stapeln samma tidpunkt varje vecka, den här gången har jag i alla fall bytt och tagit komp för att kunna gå på de fem första lektionerna.

I dag ska jag hämta tavlorna efter jobbet, mamma ställer upp och veckohandlar i dag för att sedan köra mig till Gualöv och hem igen. Det är inte speciellt långt, några kilometer, men jag vill varken repa eller skava bilder, ramar eler passparteut. Det blev ett dyrt kalas och jag tar alla mina pengar jag lyckats skrapa ihop till mitt företag det är året för att betal rammakaren.

Oro är onödig energi, säger läraren i boken “Munken som sålde sin energi”. Han har rätt. Istället för att tänka på att “ingen kommer och tittar” eller “ingen bild blir såld” antstränger jag mig att tänka “det blir fullt av besökare, salen kommer att surra av småprat, kaffet kommer att slukas, bullarna går åt och jag får över tjugo bilder sålda”. Jag försöker visualisera hur det blir.

Hjärnan är ett starkt redskap, tänk bara hur munnen (kroppen) reagerar när du tänker på en citron. Vi tänker många negativa tankar under en dag, det vi tänker är det vi blir. Orden är också viktiga, i orden ligger mycket kraft och därför ska vi tänka på vad vi säger. I boken “Munken som sålde sin ferrari” läste jag om en flicka som sjön, hon var på gott humör och sjöng högt och glatt, när flickans mamma kom hem var hon trött efter en stressig dag med migrän och trista tankar - till slut sa hon åt flickan att vara tyst för hon orkade inte lyssna på hennes röst som skar i mammans hjärna. Flickan sjöng aldrig mer.

När det gäller negativa tankar finns ett trix. Var gång du kommer på dig själv med att tänka en negativ tanke gör du en “mot-tanke”, du väljer aktivt en positiv.

“Eva, ingen tycker om dig. Du är en människa som andra skrattar åt bak ryggen” vänds till “Eva, alla gillar dig, du är en kvinna som bjussar på dig själv och du gläder många runt om dig”. Slå tillbaka negativa tankar med positiva. “Det är en jävla regnig dag” till “Vilket fantastiskt höstväder, jag kan använda mitt nya paraply och äntligen kommer gummistövlarna till användning, hösten är fantastisk”.

Tänk - och så blir det!

Därför tänker jag att människor strömmar till min utställning, skratten är många, fikat smakar gott, Birgitta och Jossan är glada, jag får nästan alla mina bilder sålda och vi är mycket nöjda när vi går ut och äter efter att utställningen är klar.

Fast nu väntar vardagen, ljuset utanför fönstret är höstaktigt, jag har kollegor på båda mina sidor. Svarta byxor från H&M, svart tunika med röda broderier från Gudrun Sjöden och röda skor från Ecco. Jag har pengar att betala rammakaren, mamma hjälper mig att hämta bilderna, det finns tid över att träna i dag och min borg står kvar och väntar på mig.

Jag måste handla i dag, tejp och lite annat smått och gott som vi kan tänkas behöva under helgen och jag måste välja musik att spela lite svagt medan folket går runt och tittar på våra tavlor.

Det har varit en bra dag på jobbet.

Jag är fortfarande kvar men längter hem, hem, hem. Det är många kvällar och dagar sedan där jag bara kunde gå hem och vara, laga lite mat och pyssla. Men i kväll är en ledig sådan. Och jag längtar hem - det står strykning på schemat och jag ska packa ner mina sommarkläder och upp med vinterkläderna (även om själva finslipningen får vänta tills tisdag nästa vecka.

I morgon ska jag hämta bilderna som fått passparteut och ramar, det ska bli spännande att se. På fredag hänger vi dem och på lördag klockan 11 öppnar vi dörrarna, fast innan dess måste jag baka citronbullar. Det är nog lika bra att stiga upp klockan 6 på lördagmorgon.

Jag har precis varit och tränat, det gick bra även om lusten inte fanns med i dag.

Hemma är det rörigt, den där duken ställde till det en del och ändå passar den inte in. Jag har flyttat runt och i slutändan kommer det att bli ännu bättre än det var - men nu är här rörigt. Strax ska jag iväg till jobbet men allra helst hade jag velat vara hemma och få ordning på mitt eget paradis, min borg och min fågelholk.

I Inspirationsrummet står en av mina tavlor som jag målat i olja och efter att ha läst halva “Munken som sålde sin ferrari” känner jag att precis som skrivandet alltid lockat och funnits där har även måleriet gjort så.

När jag får ordning i mitt inspirationsrum, nya idén ska testas nästa vecka, finns där plats för staffli och jag ska börja igen.

Det är med målandet som med symaskinen, det är lättre när allt står framme. Åhh…nu måste jag ordna matlåd och klä på mig. Jag ser fram emot en fin dag på jobbet och ikväll ska jag pyssla här hemma!

Kärlek till alla.

Det blev bra till slut.

Ok, det är svårt att säga direkt vilken färg det är på de röda panelgardinerna - de är vinröda men med olika färg beronde på ljuset. Golvlampan är jag inte förtjust i och den ska bytas ut så småningom och i morgon ska jag ner i förrådet och leta upp det lilla gröna träbordet och ha längst ner i hörnan till vänster och på bordet ska det stå en lampa (som ljust nu står på golvet). På väggen bakom soffan ska jag ha en trälist där jag kan ställa mina tavlor och andras alster.

Allt tar tid och kostar pengar men en väntan och spara är ett sätt som passar mig.

Jag har börjat titta på en del taklampor, de som kommer från olika designers. Det går bra med IKEA också - det mesta i mitt hem är från IKEA. Ändå är jag just nu i tiden där jag känner att jag vill välja ut något lite finare och mer speciellt. Kritiskt funderar jag över vårt samhälle, hade jag haft samma längtan om jag inte hade känt till Jonas Bolin och andra formgivare?

Nåja. Sista vändan ner till tvättstugan, en röjartur i köket och sedan - äntligen - en stor kopp rött te och fortsättningen på “Munken som sålde sin ferarri”. Hittills är den fantastisk att läsa.

Jag fick en ny duk.

Min mamma hade fått den i bonus när hon prenumererade på en tidning och jag gillade verkligen den där duken. När den kom på platsi vardagsrummet blev alla andra färger fel och då beslutade jag mig för nya gardiner. I går köpte jag panelgardiner men de känns inte rätt. Faktiskt är de vita, som är till för att ha bakom, bättre än de vinröda.

Och duken passar inte alls in. Och hasselgrenen jag har i taket med prismor i - ja, den får jag ta bort. Mina filtar är julröda och de har jag förflyttat till sovrummet. Jag gillar inte att handla mycket, nej det ska vara litet och smått annars blir det ångestfyllt. Gardinerna i köket var “wow” med en gång men de här är mer “hmm..jag vet inte”. Jag borde kanske lämna tillbaka dem? Fast då återstår jobbet att hänga tillbaka de gamla som just nu ligger i en hög i hallen.

Ähh…nu är det tvättstugan sedan ska jag göra mig en omelett. Det blir nog bra.

I dag har tidningen kommit ut och jag har fått ytterligare en hundralapp till cancerfonden. Tänk att generösa människor har bidragit med 6800 kronor! Dessutom har jag blivit intervjuad inför utställningen i helgen, jag har spikat en annons (och vågat vara petig), bytt en paket gardin, handlat mat på ICA och jag längtar bara efter lugn och ro. Hädanefter ska jag planera lite bättre!

Men utställningen blir bra, jag ser fram mot den. Vi har bra koll på läget och både på fredagskväll, när vi hänger tavlora, och i helgen blir det helt säkert många skratt. Dessutom ska jag och Birgitta gå ut och äta på söndag när det är över, då ska vi njuta av god mat och summera det hela.

Birgitta, som ställer ut med mig, har varit hos ram-makaren i dag, hon sa att mina bilder var fina. Jag hoppas att det blir bra, själv har jag sett bilderna som max en halvtimme. Det var direkt från de som kopierade bilderna till ram-makaren. Det blir spännande på fredagkväll!

1. En bra bok. Antingen en som redan på första sidan ger mig en vink om konstant läsande eller att sitta på jobbet och veta att det finns en påbörjad och bra bok som väntar där hemma.
2. Skumbad. Gärna med peeling, hårinpacking, ansiktsmask, gott om tid och rena mjuka frottéhanddukar.
3. En bra film. Helst en kärlekskomedi eller drama. Några av mina favoriter är “Pretty woman”, “Love actually”, “Den siste samurajen”, “Svindlande höjder”, “Sagan om ringen”, “The Jane Austen bookclub”, “Boys don´t cry”, “Illusionisten”, “Million dollar baby”,
4. En cykeltur. Det ska vara i perfekt väder, varken för kallt eller för varmt. Dagen ska vara ledig och kamerans batteri fulltankad.
5. Krypa ner i sängen. Nyduschad med nytvättat sänglinne helt i vitt efter en bra dag och dagen efter ska vara ledigt.
6. Frukost en tidig morgon. I mitt egna kök, solen skiner in och det blidas regnbågar av kristallen jag har i fönstret. Hela dagen ligger framför mig som en blank sida i en ny anteckningsbok.
7. Julaftonsmorgon. Frukost tillsammans med en glad Sara. Nybryggt kaffe med skummad mjölk, gott bröd, griljerade tunna skivor skinka som pålägg, ägg och sill - en lång frukost med det speciella porslin jag har enbart för de här tillfällena (jag köpte det till första julen när vi inte längre delade bostad).
8. Att skriva en novell. Att skriva med ett leende, att bearbeta det jag skrivit och veta att jag aldrig får Nobelpriset men skrivandet gläder mig och det är bättre än för tio år sedan.
9. Att få uppmärksamhet. För det jag gör, antingen via människor som stannar mig i byn och säger att jag skriver bra eller en hälsning från någon som hör av sig för första gången och säger att jag är en inspirerande människa. Uppmärksamhet från jobbet - kollegor eller chef spelar ingen roll.
10. Känslan. När jag sitter nyduschad efter ett träningspass, vad som än har hänt börjar dagen på nytt.
11. Naturen. En klyscha men grönskan, träden, fågelkvitter, stenarna, mossan och dofterna är rogivande.
12. Fika. Att fika är underskattat trots en ny cafékultur i Sverige. Att sitta ner mitt i bruset, med en vän eller två, med min dotter eller min mamma  är lyx.

I dag hämtade jag boken “Munken som sålde sin Ferrari” på bibblan. Jag njuter av att läsa den, jag känner mig ivrig och glad. För en stund sedan skrattade jag glatt när jag läste följande:

Okej - lyckans hemlighet är enkel: undersök vad du verkligen älskar att göra och ägna sedan all din energi åt att göra det.

Jag är bara i bokens början och känner att det blir en spännande läsning. Nu åter till arbetet!

Bokus har den i sitt sortiment. Jag hoppas den hamnar i mina ägor inom det snaraste, det hade varit en bra bok att ha med mig på resan i november och gärna i pocketformat för att kunna göra anteckningar (vilket jag inte vill göra i en inbunden bok).

Jo…jag läste för någon timme sedan att drömmarna är planritningen till verkligheten, därför har jag gjort lite planritningar. Den här boken är verkligen en bok för mig.

Lika låg som jag var i fredags efter migränanfallet, är jag glad och positiv i dag.

Jag har kommit på en idé till inspirationsrummet och jag hoppas att det blir lösningen på trivsamheten. Det var min mamma som kläckte en idé och via den byggde jag vidare och vips tror jag mig ha en lösning med både skrivbord och ett arbetsbord där symaskinen kan stå framme.

Å andra sidan har jag trott mig ha lönsningen på det svårmöblerade rummet tidigare och då har det inte blivit bra. Fast någon gång ska det blir bra och jag tänkte avsätta en hel dag till att fixa rummet under min lediga vecka.

En hel dag i lugn och ro.

Mer inspiration är Design*Sponge, kolla gärna under kategorin “Before and After”, många sköna tips - rent häpnadsväckande!

I dag var jag på begravningsbyrån som ligger runt hörnet. Under min förra utställning kom dess förre ägare och tittade på mina bilder, han och hans fru köpte en av rosenbilderna och därför lämnade jag en inbjudan. Mannen som kom emot mig sa “Hej Eva”, jag vet inte om han kände igen mig från kåserierna eller någon annanstans men det är trevligt med folk som kommer ihåg mitt namn. I affären var det en kvinna som sa “Är det Eva P” och därefter berättade hon om ett hus som var hennes morfars föräldrarhem och som jag skrivit ett reportage om dessutom bjöd hon hem mig på en kopp kaffe när jag hade tid. Bromölla är fyllt av trevliga och rara människor.