~ Eva ~

Jag har inga svarta byxor.

Ohc de bruna är i bomull. Jag behöver verkligen nya långbyxor. I kväll strykar jag allt eftersom det kommer upp kläder från tvättstugan Den här rutiga klänningen - eller vad jag ska kalla den - köpte jag för några år sedan på H&M. Jag gillar den mycket för att den är fodrad och att den känns ordentlig på något sätt. Fast jag skulle tro att jag är ensam om att tycka om den.

När jag tittar på bilderna (det är bra att fotografera sig själv och se utifrån, att sedan var modig eller dumdristig - du väljer - och lägga ut bilderna på nätet är modigt) ser jag att ett par mörkare bruna byxor än de jag har på mig skulle vara snyggt.

Kärlek!

Jag räknar vad 36 timmar kan ge i pengar.

För det är så många timmar som jag bokat upp mig på övertid. Jag är inte galen i pengar, däremot ser jag fram emot att komma i mål och ha betalat mitt Csn-lån till nyår. Det var med nöd och näppe jag orkade ge mig in i det, men nu är jag nära målet.

I tvättstugan rullar vinterkläderna runt i maskinerna.

Det kan knappats undgå någon att jag har sorterat och fixat i veckan och nu är jag på sluttampen. Skorna är redo och jag tycker jag har många skor, men i jämfört med Kling och compani är det en ynklig regndroppe. Min älsklingsommarklänning hänger väl synlig på den där elefantkroken som Monas man borrade dit med svett och vånda. Jag tror jag ska använda den i morgon, liksom dra ut det sista av sommaren.

Nu tillbaka till boken, kvällen och tvätten.

Huvudet bankar.

Jag tog visserligen en tablett i morse när jag kom hem, men det bankar ändå. Det beror på att min nya skifteskollega hade mycket gott att bjuda på och jag tackade och åt. Att äta för mycket sött på natten fungerar inte. Min starka sida är inte att säga nej tack mitt i natten när jag är som tröttast, tvärtom.

Fast jag har njutit av två koppar kaffe, det håller på att släppa - det där järngreppet.

Utanför öppnar Netto sin butik och både telefon och dörrklockan har pinglat, men jag försöker att strunta i det. Om jag inte har bestämt tid med någon har jag också rätt att inte öppna eller svara. Jag orkar inte med att umgås, vara trevlig eller prata i telefon efter ett nattpass.

Utanför tjöt precis en ambulans- eller polisbil, det är mycket ljud och det märks speciellt efter ett nattpass.

Den senaste tiden har jag hittat en svag punkt hos mig själv, jag önskar jag kunde ta mig förbi den. Enligt Kay Pollak är möte med andra en spegelbild - en sorts projektion- av en själv. Han beskriver det bra i en av mina få böcker som jag har behållet efter den stora utrensningen, boken heter “Att välja glädjen” och beskriver på ett enkelt sätt det här med projektion.

Nu ska jag dock vidare i dagen, jag lägger funderingarna på det här med projektion åt sidan för att istället långsamt starta dagen med en dusch och tvättstugan, fast innan dess ska jag fortsätta läsa i en bok som fångat mitt intresse - men om det i ett senare inlägg i dag.

Jag är på jobbet.

Nattpass och sedan en ledig vecka som inte alls blir ledig för schemat ändras mitt i och jag har mycket övertid att jobba. Mina resovairpennor (eller hur det nu stavas) har någon annan fått ögonen på och bjudit över till 250 kronor. Jag tror det får räcka för mig.

Annars är jag mest fylld av en skön känsla. Att massera dagen efter ett nattpass existerar inte mer och jag ser fram emot känslan att vakna i morgon eftermiddag och veta att jag kan gå i pyjamas länge (dock inte hela kvällen för tvättstugan väntar).

Även om kroppen är stel och det tar tid innan jag kommer igång är det en njutbar känsla av att tassa omkring i pyjamas och slippa stressen, persiennerna är nere och det blir en start som hänger ihop med mitt psyke. Jag är liksom långsam i starten.

På jobbet har jag fått en kvinnlig kollega. Det är ovant efter alla dessa killar som har passerat i revy. Det känns lite lugnare, lite mer festligare för vi fikade med bakelse i går och i natt har vi ätit cup-cake som hennes son bakat och nu är hon i köket för att göra någon form av äppelgrej. Det får inte bli för ofta på det här sättet för då kommer jag att öka i vikt.

Åter till jobbet. Jag ser fortfarande fram emot pyjamastimmarna i morgon.

Kyss!

Jag känner mig rik igen.

Gott om tomater och dessutom lyxade jag till det med min favoritolivolja. Jag har veckohandlat och det blev fyra kassar på cykeln. I går sa en kollega att hon hade mött mig i backen från Ica när jag kom cyklande med kassar på styret och att  hon tänkt på om jag skulle klara upp det. För mig är det normalt.

Jag har valt bort bil av fri vilja.

Möjligen köper jag en bil längre fram med det ligger långt ner på min lista över prioriteringar. Ibland lånar jag min mammas bil, men det känns inte riktigt bra det heller. M lånar också ut sin bil till mig då och då - fast jag är försiktig med att låna, för om det skulle gå sönder något just när jag har lånat den blir det dyrt.

Buss och cykel fungerar utmärkt.

När jag trampade förbi ett företag här i Bromölla, kom jag att tänka på mitt liv i Hörby (företaget hade samma namn som en person på orten). Jag var gift med en man som hade stor syskonskara, där var det fest ganska ofta. Min mans bror var sambo med en kvinna, jag avundades inte dem för det var ett förhållande fyllt av bråk. Vid en fest försvann kvinnan och hittades efter ivrigt sökande i grannens garderob. Haha! Där hade hon gömt sig för att inte bli sedd med en man som befann sig där och som hon prasslade med.

Det är skönt att slippa ett sådant liv.

Mannen jag var gift med hotade mig på olika sätt sedan vi gått skilda vägar, han försökte sätta fyr på min lägenhet och han vaktade mig (stod bland annat i källaren när jag hade besök av vänner) och gav mig stryk. Var fredag eller lördag när telefonen ringde ihärdigt var det bara att släcka ner i lägenheten, ställa en stol framför brevinkastet med en filt över, dra ut jacket, bära in Sara och ta med Sussi (min hund som vaktade mig noga) till sovrummet och sedan ligga lågt bokstavligen innan han gav upp att ringa på dörren, sparka, kasta grus på fönstren och annat (som att kasta in brinnande cigg genom brevlådan  - det gällde att sätta stolen med filten tillräckligt långt bort för att glöden inte skulle nå ända fram).

Vid ett av de här tillfällena såg jag att han pratade med en av grannarna, det var en man som bodde i en villa tvärsöver gatan. Jag trodde förstås att alla höll med min man, att alla tyckte han hade rätt och att de dömde bort mig. Nu i efterhand tror jag nästan att mannen gick ut och pratade med min man (vi hade separerat men skilsmässan hade inte gått igenom) för att lugna honom och ge mig respit.

Fy faen för den tiden.

Fast jag skickar kärlek till alla ändå. Puss!

Precis som jag har gjort felköp har jag gjort bra köp.

Som den är lila tunikan, den har hängt med i några år. Den var ett av de första plagg jag köpte hos Gudrun Sjödén och jag tror den har fem år på nacken. Samtidigt köpte jag en klänning som var likadan och som var tänkt att ha under tunikan. Fast det var helt fel längd och även när jag klippte av den kändes den fel.

Fast tunikan har jag kvar och är helt nöjd med.

Jeansen kommer från H&M och tursam är det stretch, de sitter nämligen riktigt tajt runt midjan och jag känner att det nog är dags att ta tag i promenaderna igen för myggen lär väl vara borta vid det här laget.

Det spelar ingen roll hur lång slutartid jag använder.

För de små bollar i regnbågens färger, som bildas av den glasprisma jag har i mitt fönster, lyckas aldrig dyka upp på bilden. Ibland snurrar jag på den och då dansar de där små bollarna runt i rummet och jag känner mig som Alice i underlandet, som i en saga helt enkelt. Ibland bara puttar jag till den och då står de mest och småhoppar - de där små bollarna av regnbågen.

Solen öser in och det känns som en lycklig dag.

 Nu återstår en hög med linnen, några skor och att stryka.

För mig är vila att vara mig själv. På jobbet granskas det jag gör hela tiden (inte så att någon sitter och kontrollerar), när jag umgås med någon har jag hela tiden tentaklerna ute för att känna av, när jag träffar min familj försöker jag hela tiden hålla en nivå som innebär frånvaro av konflikt.

Med en sådan utgångspunkt är det inte konstigt att jag älskar  min ensamhet.

Det är då jag kan slappna av, då kan jag vara mig själv. Jag har träffat män (vilket inte betyder att alla har varit sådana) som har försökt styra mig och jag är glad att jag har kommit ifrån dem, att jag lyckats fly på ett eller annat sätt. De har tyvärr bedömt mig fel och trott att de har kunnat styra mig, när jag sedan har sagt “tack och hej” har de brutit ihop. Det har inte berott på att de har mist mig utan för att de mist den förmåga de trodde sig ha - att styra.

Jag har varit ensam, självständig och kravlat mig ur en miserabel sörja flera gånger.

Det som har hänt har jag redat upp. På egen hand. Jag är extremt självständig och kan få hjärtinfarkt när kvinnor eller män förväntar sig att få hjälp med saker de kan klara av själv. En före detta kollega och jag småpratade och jag sa “om bilen ska besiktigas och en försäkring ska ringas om, så tar ju du det ena och din partern det andra - själv gör jag båda två uppgifterna”. Hon bara skrattade (det är fortfarande en vän) och sa att hennes man fick göra båda.

Därför har jag även svårt när någon ger mig beröm. Ok. lite då och då kan jag ta emot och ibland inser jag att det artigaste är att säga tack trots att jag inte tror på det som sägs. Jag har mött män som har påpekat detaljer med mig som de har varit förtjusta i - jag borde bli glad, inte sant? Istället blir jag irriterad.

Hur det här dök upp i dag vet jag inte. Över till annat.

Efter två hårda dagar på jobbet, sov jag gott inatt. Jag hade en kväll där jag log och tänkte på Moster Mjölgumpas ord “kan du slita dig från klädkammarorigen”, för jag rensade det sista i går. Jag sippade på Martini (inflyttningspresent 2003…) och torkade hyllorna, kollade skor, rensade lite mer kläder och kände hur skönt det är när jag inte har för mycket kläder och framför allt att jag verkligen har kastat och gett bort felfria kläder som var missklädsamma eller felköp.

I morgon har jag bokat tvättstugan i några timmar, då ska vinterkläderna tvättas. De var förstås nytvättade när jag lade ner dem i klädpåsar, men trots det luktar de lite unket. Det här året har jag köpt nya kläder två gånger. Det känns bra. Jag tror det är något i den stilen jag ska göra framöver, lite som förr i tiden är barnbidraget kom en gång i kvartalet och mamma körde in till stan någon av de gångerna för att köpa kläder till mig. Det är en större glädje än om jag handlar varje månad.

Kanske blir det bättre genomtänkt också.

Det är lite småkatastrof på jobbet. Det finns chans till övertid och jag har bokat mig för flera pass, det är förstås chansen att betala Csn som hägrar. Jag skulle städat hos mama på fredag men flyttade det till en dag i nästa vecka. Hon sa inte så mycket om det. Till min chef, som känner till min familj, sa jag bara “om du kan ge mig ledigt nästa fredag, så tror jag att mamma kan köpa att jag flyttar den här städfredagen till nästa”. Det gick bra, fast chefen fick dåligt samvete.

Det var då jag sa som det var, med ett stort leende.

“Jag jobbar över för att tjäna extra stålar, de går till att betala Csn - inte för att jag måste utan för att jag har ett mål att bli skuldfri till nyår. Jag jobbar inte över för företagets bästa eller för dig, bara för pengarna”. Hon log och sa att det kändes bättre. Totalt är det 33 timmars övertid och eftersom det blir dubbel övertid och en del helgarbete kommer jag att få ut några sköna extra tusenlappar. Som går till Csn.

Den envishet jag kan visa upp ibland är irriterande för en del människor. Speciellt de som försöker (har försökt kanske jag ska skriva) bestämma över mig, de som vill berätta för mig hur jag ska göra. En del av dem har större förmåga att styra mig än andra (jag talar både om nutid och dåtid), fast jag har förstås väl beprövade planer för det också. Till de här Styrandes förtvivlan för de mister ju trots allt sina grundläggande viljor att bestämma. Till exempel gör jag så att jag beslutar mig för en sak och om jag vet att någon “styrande” kommer att försöka ända på det (en del säger ju “nej” till allt) berättar jag inget. Istället gör jag en sak och sedan får de ställas inför faktum.

Någon av de mest styrande är min mamma. Hon säger oftast nej. Ibland blir det nej med darr i rösten, hjälper inte det så gråter hon. Jag klarar inte av den pressen, därför gör jag saker (exempel: köra motorcykel, köpa en dyr cykel, vandra i bergen på Madeira på egen hand etc) och sedan berättar jag. Mamma kan jag handskas med ganska bra, jag slår mentalt lock för öronen när hon sätter igång - oftast klar jag av det. Männen i mitt liv har förpestat tillvaron. De flesta har klagat på X och Y och Z och allt annat jag har gjort i livet. X, Y och Z kan vara allt från att jag tränat för mycket, pluggat för mycket, tillbringat för lång tid på toaletten, inte gett dem tillräckligt med pengar, haft för höga klackar, köpt bättre kamera än dem… listan kan göras lång. De har liksom alltid vetat bäst.

Att skriva så här ger en platt bild av det hela. Att försöka styra en annan människa är ett komplicerat nät av trådar. Anledningen till att jag började skriva om det här i dag är att min kropp värker lite grann, vilket beror på att jag spänner mig på jobbet för att även där försöka slingra mig fram utan att väcka någons irritation. Det tar på krafterna, därför slappnar jag av hemma och därför värker också kroppen i efterhand.

Dagen i dag?

Sova länge (check), äta frukost länge (check), putsa några fönster (de är skitiga efter regnet), dricka gott kaffe läääänge (check), gå i pyjamas fram till lunch, sortera bland skorna och linnena, stryka, handla lite mat och bara njuta av egentiden och chansen att koppla av. Jag kanske får tillägga att jag inte går omkring som en fiolsträng, bara det att umgås tar lite mer på krafterna än för andra.

Kärlek till alla!

PS Prylarna i bakgrunden på bilden? Kaffekvarnen fungerar och är min farmors, den vita klockan köpte mamma på loppis för en femma, ljuslyktan fick jag i födelsedagspresent av Sara och Oskar, korgen är min Moster Vivans och i den har jag två gamla böcker om kakrecept och det är i den jag lägger recept jag river ut från tidningar - de får ligga där tills de är provade och eventuellt godkända och får åka in i min privata receptbok.

Jag har lämnat bud.

Lite förhastat. Tror jag. För de ser lite skabbiga ut. Fast jag kan avstå från de där pengarna om jag får det vinnande budet. Då kan jag ju skriva kärleksbrev med den röda.

Fast - om igen, komsumera mera! Jag har inget behov av de här pennorna, däremot vet jag att det fanns en butik och verkstad i Malmö som sysslade med den är sortens skrivverktyg - kanske kunde jag renovera och sedan ge bort till mina vänner i present. En resevoirpenna är verkligen en personlig present.

Kärlek!

Ju mer jag kastar desto lättare är det.

En del vinterkläder hade jag kunnat kasta redan i våras, men jag hade inte tillräckligt med känsla. Nu har en del av de där kläderna legat till sig och jag inser vilka tokiga felköp jag har gjort. Det ligger fem kassar i soporna och jag har ytterligare två kassar med kläder till en god vän.

Jag ger aldrig bort om jag inte själv tycker det är fint.

Fint, felfritt och relativt nytt ska det vara. Det innbär att jag har kastat en klänning som var ett mastodontfelköp hos Gudrun Sjödén. Ja, jag kastade för jag kan inte tänka mig någon annan vill ha den och till någon av mina vänner skulle jag aldrig ge den - den var något av det fulaste jag sett och antagligen hade jag drabbats av något form av koma när jag köpte den.

En del sommarkläder har nu hamnat i en klädpåse och vidare ner i en flyttkartong. Där kommer en del andra sommarkläder att följa, men än går det bra med en del trots att hösten verkligen är på väg.

Jag ska inte heller köpa en enda mer kofta. Jag har en mörkt vinröd, en lila, två svarta, en brun, två vita, en rosa och säkert någon jag har glömt. Några ligger dessutom i soporna. Det enda jag behöver är att byta ut en av de svarta för den är uttvättad. En tjock svart och en tunn svart är ok. De fyller olika funktioner.

Det är så jäkla skönt att röja och kasta, sortera och inse att jag har förändrats i kroppen, stilen och smaken. Fortfarnade finns det koftor som är fina men som jag inte tror är något för mig, de ska i tvättmaskinen och så får jag se när de är nytvättade hur de känns.

Min svarta kappa kastade jag i våras, den var nopprig och ful samt hade förlorat formen. Jag skulle ju köpa en ny hade jag tänkt, fast det får vara tills  jag antingen har hittat en duffel eller vinner mycket pengar för de jag har går oavkortat till Csn. När jag packade upp lådorna i kväll insåg jag att jag hade en grå kappa som jag nästan aldrig har använt. Ok, jag trivs inte i den  - men jag har så mycket kläder att jag glömmer bort en kappa!

Nåja, jag har gjort ett bra jobb ikväll och får fortsätta i morgon efter jobbet. Nu ska jag i säng, klockan ringer vid fem i morgon igen.