~ Eva ~

Snäll som en ko på ängen.

Jag förstår det är en kod som jag inte lyckas knäcka, det har jag aldrig gjort. Mary bodde i Malmö och var en av mina bästa vänner innan Sara föddes, hon sa “kan du inte lägga knäna sexigt i kors”. Jag lyckades aldrig.

När jag ser  mig själv på bilderna i kväll tänker jag “jag är i alla fall frisk”.

Jag tänkte ju ge mig på att dansa i kväll igen, fast den här gången är jag inställd på ingen dans alls - jag vill ju inte spoliera min dag i morgon.

Kärlek till alla!

PS Kjol för att Tinot och Sekreteraren sa det, den är inköpt på Tradera och kommer från Sisters. Blusen är vit och är inköpt på H&M. Tänk på mig ikväll, snälla ni!

Det är ungefär i mitten på mitt projekt.

Hyllorna är avtorkade och i min byrå har jag gått igenom lådorna och kastat strumpor som är noppiga och några trosor som jag aldrig använder. Lådorna har jag dammsugit. Även om jag är ganska noggran i vardagen så kan nog ingen undgå att det blir lite damm, något hårstrå och annat smått trots att det är en byrå.

Svalorna gör volter i luften utanför mitt fönster.

Det är någorlunda svalt inomhus för alla fönster står på vid gavel, och de som solen har en chans att skicka strålar genom har jag persiennerna nere.

I en av mina byrålådor fann jag två badlakan som jag använder de gånger jag är vid stranden, det vill säga sällan. Fast nu jäklar ska det badas! Jag har tid både i morgon och på söndag. Jag har lagt fram  det färgrannaste och livet känns fint igen.

Kärlek till alla!

Min bror är biodlare.

Han kan skillnaden mellan bi, humla, jordhumla och vilka som är fridlysta och sällsynta. Jag kallar det mesta som är runt i formen för humla, resten får bli geting.

Nu har jag njutit av två koppar kaffe med skummad mjölk (jag tänker på dig Jessica). Strax ska jag ner i tvättstugan. Det intressanta med att städa och röja är att jag ofta hittar sådant som jag letat efter under en längre tid. I dag fann jag äntligen mjukvaran som fungerar på datorn tillsammans med min kamera. Nu ska jag bara få installationen att fungera.

Fast först klädkammaren.

Jo, helt plötsligt känner jag mig så där rofylld och glad, rotglädje brukar jag kalla det. Den som är genuin och trygg.

Det finns en nackdel med att bo centralt.

Alla ljuden från motorer som måste rusas och gasas och brummas i det oändliga. Ibland har jag lust att plocka fram geväret och skjuta sönder däcken, ge dem en läxa så att de pinkar på sig.

Näst värst är alla trädgårdsgrabbar som under sommaren inte gör något annat än att gasa och greja med gräsklippare och trimmers. Wooom, wwooooooooom, woooom, wooom, wooom, woooooooooooooooooommmmmm….

Fast nu har jag tömt klädkammaren och ska strax brygga mitt kaffe, dagens höjdpunkt. På måndag kommer Adam och borrar upp tavellisterna och någon krok i klädkammaren, det ska bli så fint så fint.

När jag bar ut mina väskor tänkte jag att det finns flera jag inte har användt på flera år. Det är skinnväskor och därför tror jag det blir förrådet under ytterligare något år innan jag kastar dem. Vad ska jag med alla dessa saker som jag ändå inte nyttjar? Det hade varit skillnad om jag hade haft någon flådig väska som var värd att spara till barnbarnen.

Kanske kommer det en vändning vid den här åldern för mig? Jag känner inte någon större längtan efter nytt utan är nöjd som jag har det, Möjligen en ny vinterkappa när den tiden kommer och en vit sommarkofta. Det är allt. Tvärtom - det blir mer bortsorterande av alla kläder som jag har burit ut på balkongen och därmed blivit synliga på ett annat sätt.

Förutom min klädkammare och tvättstugan ska jag köpa en glass och gå på systemet för jag behöver en flaska vin till i morgon när jag ska på konstutställning.

Nää…nu är det kaffedags! Nybryggt kaffe på nymalda bönor med skummad mjölk.

En ny dag. Fredag.

Jag ska göra det jag alltid brukar göra på min semester - tömma klädkammaren och låta mina kläder hänga ute i några timmar. Tvättstugan är bokad.

Livet tar inte slut för att semestern är slut. Min praktik har jag startat upp när det är som sämst - både med tanke på lågkonjukturen och årstiden, trots det har jag enbart gått knappt femhundra minus. Jag hoppas att juli ska gå med plus, dessutom blir det en månad där jag har öppet hela månaden och inte bara i två veckor.

Fast nu ska jag duscha och sedan ta vara på dagen. I kväll ska jag prova på att dansa igen, jag har inga större förhoppningar men den som lever får se.

Kärlek!

Totalt låtsas jag inte om.

Kursavgiften ingår förstås i bokföringen, jag har köpt ut min dator från jobbet och bokför den på företaget och jag har köpt presenter till de tio första kunderna. De större grejorna bokför jag för sig själv, däremot presenter, krämer och annat får gå på respektive månad.

Resultatet för juni månad netto är minus 447 kronor. Sämre kunde det ha gått. Låt mig hoppas att juli går med vinst. Fast sedan får jag räkna bort 50 % av vinsten som går i skatt. Totalt hittills är det en brakförlust eftersom datorn kostade några tusen och kursen många tusen.

Det är bra att ha koll på utgifterna och inkomsterna, även om det hade varit roligare om det hela hade gått med vinst från start.

Min mamma säger att jag skryter.

Det tycker nog både hon och pappa. När jag var på IKEA fick jag se en tjej sitta och fika lite snett framför oss, när vi skulle gå log jag mot henne och sa “snygga sandaler du har” och vifta lite med min fot eftersom jag hade likadana.

“Nu skryter hon”, sa min mamma.

Jag protesterade för min tanke var inte att skryta, det vara bara roligt att se en annan person med samma sköna sandaler. En gång berättade jag att en av mina noveller skulle tryckas i en antologi, det var spännande tyckte jag. Det var när vi satt i vår trädgård på Österäng och firade Saras examen. Samtalet hade stillat av och jag tänkte att nu berättar jag något roligt.

Min pappas kommentar var “nu skryter hon igen”. Det blev dödstyst vid bordet innan en av Saras vänner sa “vad spännande, berätta mer”. Fast det var ju inte läge att göra det. Mina föräldrar har aldrig uppmuntrat mig, de har aldrig sagt att jag är bra eller att jag duger, de har aldrig sagt att de är stolta över mig eller att de tycker om mig. Däremot tycker de jag skryter.

Det är väl likabra att fortsätta med det. Jag är en stolt massör. Jag känner mer stolhet att presentera mig som massör än som “inom IT-branchen”. Därför skyter jag nu om min karriär som massör.

2 juli
Jag: Det blir 300 kronor.
Kunden: Det var det värt!

1 juli
Kunden: Eva, jag tror dina händer är gjorde för massage

29 juni
Kunden skriver till mig:
“Så fort jag reste mig så kände jag av att i den muskeln jag hade ont innan jag kom till dig hade jag plötsligt inte ont längre. Vet inte om det är för att jag är ledig idag och inte har suttit framför datorn hela dagen eller om det verkligen är du som hjälpt mig, men jag tror på det sista.”

Har jag gjort rätt?

Mina tre veckors semester är till ända, inte en gång jag har badat och nästan alla dagarna har jag lagt på min praktik. Rätt beslut? I går hade jag känningar av migrän, kanske inte så konstigt med tanke på väder och mina ansträngningar att göra allt rätt.

Det har inte blivit något cyklande, inte heller fotograferande och nu börjar jag blir rädd för att det har varit fel beslut.

Jag tror jag har en ängslig dag. Må den gå över och låt mig hämta krafterna.

Persiennerna är nere.

Fönstrerna står vidöppna, allt för att få lite svalka. I går lärde jag mig en ledsam läxa, mer skriver jag inte. Jag ser det som något jag fått lära mig, även om omständigheterna var trista.

Sara dök upp i går och hämtade det överkast hon önskat sig länge och som hon fick i present av mig. Det är roligt när hon blir nöjd. Till min förvåning gillade hon mina nya kuddfodral och även den glasskål där jag har blockljusen. Vi pratades vid en stund och sedan åkte hon. Min golvlampa fick följa med henne hem, den som jag aldrig varit förtjust i.

Jag älskar min dotter, jag önskar att jag kunde köpa saker till henne som hon tyckte om. Det hade varit roligt att överraska henne, som det är  nu måste jag jämt fråga och undra och då blir det ingen överraskning. Fast jag är glad att vi kommit dit vi har.

I dag har jag några kunder att massera samt en lunchdejt med L. Jag har varit och handlat på ICA och via omständigheter som grundar sig i att vara en bra människa kan jag har fått fler kunder. Jag vinglar fortfarande omkring när det gäller företaget. Det finns många idéer kvar som jag ännu inte verkställt, det ska ju finnas tid över också.

Jag måste ta beslut om priser för helkroppsmassage och för en företagsförfrågning som jag har fått. Jag har beställt en stämpel med mitt orgnisationsnummer för att kvittona ska vara giltiga. Dessutom har jag fixat att mna föräldrars nummerpresentatör är uppsagd, mamma var arg på pappa för att han inte fixade det och pappa var arg på mamma för att det kostade pengar. Ingen av dem gjorde något.

Jag: Nu slipper ni nummerpresentationen.
Mamma: Va?
Jag: Jag ringde och sa upp den, nu slipper du grubbla på det.
Mamma: Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag: Du kan säga “Tack, Eva, det var snällt”.

Fast nu måste jag fixa med mitt företag. Jag måste ta ett beslut om priserna.

Mina sommargardiner är på plats.

Ibland kan jag se framför mig hur jag vill ha det, som det där med skira gardiner som faller snyggt på golvet. Det är sällan jag lyckas med gardinerna, det blir aldrig någon styrsel varken på dem eller mig.

Fast jag gillar känslan av vitt. Vita gardiner, vitt bord, vit stol till skrivplatsen, vit tv-bänk. Röda kuddar i soffan, röd lampa i hörnan, rödvit golvlampa och en skön grön matta på det.

Mitt hem är min borg, min trygghet, min fågelholk.